i'm on my way back home
i hear the birds
and i start crying

stupid things i do to believe
i am alive
for the right reasons

my body's weak and my mind too
in delay
i look to you and see myself

ambulance are you here for me?

(capo 4 c cadd9 am)

jag gick dit igen
jag gjorde det igen
åtminstone

är väntan över

Minns ni när vi brukade göra scones på bara vatten, mjöl och olja? Vi dukade fram två koppar och två glas var till kungafrukostarna, fyllda av artificiellt smakande vegansubstitut som för oss var något slags paradis. Så mycket kaffe och halvdruckna koppar te. Katterna var andra då och jag var väl femton sexton år, drack knappt ens men tyckte livet var skit; en omständighet lika artificiell som soygurten. Imorgon fyller jag tjuett och jag sitter här som vem som helst och vill väl ungefär skrika till mitt gamla jag att allt var perfekt. Och det är faktiskt först nu, när ett tillräckligt långt tidsspann förflutit, som jag kan säga att det var så. Den där tiden innan jag hade någon aning om hur fruktansvärt allting faktiskt är, den där tiden innan vi sköts isär. Jag säger inte att jag glömt vad mina tankar faktiskt var, hur flyktiga och livsviktiga relationerna var: de var ytterst svåra och omöjliga att förhålla sig till. Jag säger inte att jag saknar er direkt, vi är andra nu, förvisso på ett annat sätt än katterna men likväl andra. Bara det att ni var det mest omskakande som hänt mig efter kärlek. De var invävda i varandra. 

Jag gjorde scones idag. Med fil, ost och smör i. De var mycket godare och jag drack kaffe efteråt. Tog en snus. Jag började inte tänka på er då, det kom först nu. 

hur förmedlar man det

att man hellre vill stopp

än fortsätta såhär

kommer hem

flera timmar ute borta med hjärnan på högvarv och

ingenting

förändrat

inte något

är hemma

jag håller dig vid liv

jag ödelägger mig själv

räknar dygnet som jag ska 

men har dina timmar

i åtanke

jag låter dig göda

förkroppsliga fantasin

allt det andra mitt liv kunde varit

allt det mitt andra liv

ska bli

lurendrejeri

gör en lista i filtfåtöljen
i rummet utan riktning eller läge
i alla fall är de okända för mig
du skriver först vad jag säger
sen säger du
och jag skriver

tappar bort mig ofta och länge
tror du ser det i mig men du
upprepar aldrig nåt
jag kan hålla med eller försöka
låtsas att jag vet vad du talar om
bygga på något nytt men
hamna fel
det är egentligen bara för att jag inte orkar se dig i ögonen länge

vi är på tredje, ärligt talat fjärde, våningen
jag kan bara se
husfasaden mittemot
den tråkar ut mig för himlen syns
inte alls i den
fönstren speglar oss
och ja
vi speglar tillbaks

nu stannade din bild
och ditt ljud
det har nog aldrig blivit bra när jag försökt
det har nog aldrig blivit av att jag försökt

på badrummet har ena lampan gått
imorgon när jag vaknar är han borta
bilen kommer glida längs ängarna
gråa och oändligt dimmiga men
på vägen mot min barndoms stad
och därför vackra i sin jävla dysterhet
dit jag för första gången vill återvända
den enda plats som kan rymma mitt
huvud mina tankar mitt behov
av en sjö att återvända till dag efter
dag en klunga träd jag känner till
en glänta som inte känns farlig en
grupp ihopflätade stigar jag kan
nånstans utan panik och alienation
jag vet allt är förändrat nu
nya hus nedhuggen skog omledda stigar
förlorat

den här staden var aldrig min den var
hennes sedan första gången hon tog
mig i handen och visade
hur länge jag trott att jag kunnat ta den
göra den till min egen men förgäves
jag är matt nu.
och jag orkar inte mer.
och du får tillbaka.
och snälla ta den.

jag brukade bo där
allting var precis som nu fast
självvalt
spenderar dagar i sällskap bara
av mamma lagar mat gråter
maler tankar
men läser inte
och vågar inte promenera

det låg något mycket starkt i det där med att det var
självvalt
någon stolthet
och det syntes säkert i mina ögon
tom och arg och fylld av död men
liksom säker på det

det här är det närmsta vi kan komma varandra nu
skypebilder av trötta ansikten i väntan
på något bättre eller
i alla fall något annat

inbillar mig att
om du var här
skulle jag säga allting precis
som det är
intalar mig att
om du var här
skulle jag vara bättre

eller i alla fall något annat
hur det är vet jag ju inte
jag vet bara
att:
mitt gamla trötta mantra
har bytts ut till ett mycket
mer aggressivt malande
det håller på att ta livet av mig
i och med
tankens kraft och allt det där

utvärtes tystnad

tryckande

jag vill faktiskt inte höra något mer

jag vill inte säga

men du kliver in

stora blöta steg rakt från skogen

nu flera dagar efter

är vätan ännu kvar

fuktig

får mig att känna mitt ansikte 

trycks ned

i mossan

föralltidfuktigochkallnäramenpåfelsätt

ofriviligtslavisktförtryckandenedtryckande

du ser mig inte längre
jag är förstörd och du kan inte släppa taget
slut ögonen

alla i samma riktning
du ska veta att jag är omöjlig
du ska veta att jag följer bättre
än någon annan

(tills jag slutar)

likriktade försök
i lycklig lättja
vredens struptag och sluta slå

finner mig
aldrig

avresa

jag är lite full och jag återvänder inte till malmö. på något sätt lyckas jag vara kvar i mig. kvar i avstampet och jag tänker att jag reser nu. atombomb och örhängena korrigerade och mina tankar korrigerade. om jag bara kunde börja morgondagen med att tala från mig och uttrycka någon självklarhet och determinism så är det i fantasin kirrat.

nej jag tänker aldrig lämna ett definitivt svar nej jag tänker aldrig besluta om något nej så låt det rulla djupare in i obeslutsamhet och vidare till lättja

(mixpix)

your hands in my back
your hands on my muscles
your weight on my back
it keeps me from trouble

censur, cliché

...igår vandrade jag även i en nationalpark hela dagen, blir alltid så arg mitt i allt det vackra och lugna och naturen. däri vilar mycket av det svåra. i vardagen behöver jag ju bara vara arg på det runtomkring och det lite längre bort, och kan längta till det vackra och lugna och naturen. men när det vackra och lugna och naturen finns runtomkring eller jag ligger inslingrad i de armar där jag trivs bäst och så himla bra, och allt är påtagligt perfekt och så som jag alltid vill ha det, kommer ilskan så mycket starkare och äcklet och lite av hatet till vardagen och samhället(society man, society!!)...

men jag läste en fin rad i en diktsamling:
"i fickan har jag en biljett till morgondagen och jag är inte rädd"
och jag vet de finaste människorna.

ser hans förtvinade ungdom inklämt i en polaroid. förvånas inte över att den ryms, den har till och med plats att sväva ut litet. han äter yoghurt ur plastburk, koncentrerat. hårfästet lite blygt och tillbakadraget. bakom svallar det, ännu inte förlorat. jag blickar vidare, tummarna fästa på doften av Ohuset. spirar upp. röntgenbilder av hjärnan i bakgrunden, på en brunrandig tapet. han är kanske nyduschad där i fören, men ändock sjaskig. vad lika de är, förresten. samma situation, samma skägg och samma kroppsstorlek. i hemlighet fasar jag för din framtid, men med hopp. raka aldrig av dig skägget bara, det kan vara riskfyllt.

ser henne och vill gråta. för några stunder sedan kändes kramen främmande, olustig. och där, i deras gamla och hennes gamla och förlorade med döda katter och trägavel och dagens nyheter, gårdagen. jag kan omöjligt se nuet i hennes blick. aldrig fånga deras gemenskap.

sedan vill jag ju inte fortsätta. det slutade. doften förvillar och rör om, blotta vissheten om deras närvaro förvillar och rör om. de klädde väggarna, de såg på haven och speglarna, på lögnerna och avståndet. kanske skapade de

gamla självklarheter

i skiktet efter synen

när du brådvilligt sett förbi

allt som ej kan undgås

stormar ljuskäglor bland

krakulerade leder och

eviga världsmålningar

tingens missuppfattade betydelse

bygger banor med för få

bindningspunkter

imorgon ser jag två harar springa över fälten

det där om att bygga bo. utan virke eller verktyg, utan fysiska bevis. att kräla in i ett vara, odiskret och högljutt, med all kraft och knyta fast. finna alla nervtrådar och binda samman dem med sina egna, bli uppmärksam och lyhörd. att gå bland blåbärsriset och berätta om alla blåbär som klamrar sig fast där under sensommaren. hur du kan äta dig mätt på dem och sedan klättra på stenarna, lägga tyngd och finna fotfäste.

imorgon ser jag två harar springa över fälten. jag talar ej om dem, du ser. den ena i morgondiset, snabbt och målmedvetet. den andra i eftermiddagssol, mer flyende. sedan kan vi springa längs spåret, tappa bort oss och ta fart över ängen. medvetet. och i skymningen resa en koja,av grenar och små kvistar, högt. högt. överge idet och klä oss i kottar eller boklöv, konstant eld, konstant täcke, och så blåbären.

k.söder

frihetskänslan som börjar ta fäste i mig.

kan inte möta stjärnorna

ventilerar sönder kosmos

ditt första möte lagar atmosfären

klättrar upp längs skuggorna

jag väntar på att stelna,

dina händer

möblerar om mina hjärtslag

vägleder andetagen

fastgjuten i värme

träden rodnar

utan förmåga att

flytta rötter

från fläckar av kyla

under bara händer

strömmar

längs nya medvetandevågor

ni låter er stämmas av

vinden

för nyckfulla konstellationer

i parader

längs tankegångarna

wihoo, singo (ovan/nedan/bredvid) är för tjock för att fånga en mus så nu bor det en liten en i källaren, classe ville inte släppa ut henom för att det är för kallt, och hen har massa frö och digestive och lite ost. hen är jättesocial men vågar inte bli klappad och jag hoppas hen är kvar imorgon så vi hinner bekanta oss/ta farväl. godnatt.

jag föddes där. in i en glödande vit vinter, bitande kyla och omvälvande värme. lärde mig att gå, stegen längs de alldeles nya gatorna. vägarna och genvägarna, först i blindo, utan uppmärksamhet, följde troget. till biografen först, sjuk av nikotin, sedan till mitt nya hem, det snöade av min nyfikenhet. till förparken, och dammarna. alltid trygg. till stationen, återvändon. som ungdom, fiket, flickrummet och det som var stort. märkte inte hur det minskade. solen kom, det vita nya blev vant och gyllene. jag letade själv, gick upp med det inlärda, vek av. började vänta. utanför, gick bakvägar så att ingen såg, väntade. kanalen, caféet, konsthallen, förparken, dammarna, fiket, vänner, familj, stationen, kanalen. trapphuset. lärde mig platser. växte upp. vande mig. blev utkastad, regnade. försökte nå gatstenarna, skrev om hur de rämnade under mig, gav vika. vägarna gick åt sidan, dalade och sköt. väntade. affärerna, familj, vänner, fiket. återtogs, blev gammal. glömde bort väntan, vande mig. kunde allt, här. borta. inuti. dog, återuppstod. och nu, bli överkörd, att vandra de nu gamla gatorna alltid förbryllad, utslängd och ändå tillhörande. slukas, dränkas, bli närd. blodigt och svart, andnöd i vitt, vandrandet. vandrandet.

jag har tagit det ganska lugnt med de nya snöfallen varje gång. blivit lite ledsen kanske, men ändå tagit det lugnt. men nu skriker hela kroppen efter äventyr och det gör jätttttteont ju. och det här är faktiskt inte särskilt uppmuntrande: http://www.time55.com/sv/nedrakning/blogg_hemsida.php

såhär, fast med gröna löv: